Linda Skugge fick mig att rysa, gråta och skaka samtidigt när jag läste detta. Kändes precis som om det var jag som skrivit, det hade kunnat vara jag. Utan tvekan. Fast inte det om samhällsklasser. Det förstod jag inte riktigt, kändes mest onödigt. Citatet är från Linda skugges dagbok 1991-1993

"Måndagen den 14 jan
Rådepp. Grinade till Charlatas Flower. Robert och Frans vägrar visst känna mig. Det är okej att prata med mig på fester men inte i skolan. Pitt! Nära att ge upp. Efter 14 dagars lycka deprimerad. För 14 dagar sen skrev jag nyårsbrevet. Längre klarade jag inte att vara lycklig. Vad är det med mig? Under den andra eller tredje skoldagen fick jag ångest över alla läxor, men det var ju en bagatell. Det här är något helt annat. Det känns som om jag betyder noll. Om man inte är nån, varför då finnas? Vad har jag? Hela dan har jag plågat mig genom att lyssna på underbar musik. Jag har lyssnat på Flower på högsta. Jag kan inte fatta hur folk nöjer sig med att leva som de gör. Jag kommer från fel samhällsklass. Om nån tror att det inte har nån betydelse så tror den mycket mycket fel! För att vara något så måste man vara rik, tyvärr. Visst är det härligt att bli ignorerad! Visst är det härligt att vissa bara känner för att känna igen en ibland! Är det nån som inte håller med? Jag kan inte tänka mig att leva ett liv som mitt är just nu. Att vara en obetydlig person som ingen vet om. Hur kan folk leva så? Om det fortsätter som det är nu kommer jag nog inte att fortsätta detta liv."