Jag minns hur jag målat upp en fantasibild i mitt huvud så himla många gånger, en bild som visat att allt skulle bli bättre. Jag har så många gånger tänkt att stå ut ett litet tag till så ska du se att allt ordnar sig sen. Men jag börjar så smått inse att bilden i mitt huvud bara är en illusion, ingen verklighet. Åtminstone inte min. Hela tiden är det samma sak, samma tankar. Det löser sig, det kommer bli bra, vänta så ska du få se. Men om det inte blir bra då? Vad gör man då? Lever vidare och låtsas som ingenting? Lever varje dag för att jag är född till denna värld, ofrivilligt, bara för att man måste? Jag frågar mig frågan som jag gjort så många gånger förr. Vad är meningen med livet? Frågan som så många andra ställt sig innan mig, frågan som det inte finns ett svar på. Vad är vitsen med att göra vad man måste eller ska när man bara lever en gång, när livet är så kort. Det kan lika gärna ta slut imorgon som om 60 år. Fast å andra sidan så kan man inte säga att livet är kort när det är det längsta man är med om. Jag vet inte, det här är bara en kväll då jag tänker för mycket. Då tårarna spränger bakom ögonlocken utan anledning. Då musik är den enda trösten i världen. En sån kväll då man vill släcka alla lampor och aldrig vakna.