Nu är den där igen, känslan av att känna sig misslyckad. Känslan när man känner att man bara vill dö. Kanske är det egoistiskt, kanske är det själviskt. Men känslan är värre än allt annat. När man inte känner sig nöjd med något, ångest över skolan, ångest över att man inte presterar tillräkligt, känslan när man för en gång skull är nöjd med något men två sekunder senare kommer någon och klampar ner en med något ännu bättre. Känslan när man känner sig ful och äcklig och bara drömmer om att se ut som någon annan. Känslan av att man aldrig kommer lyckas med något, att man ständigt gör fel. Den hemska tanken på att livet kommer fortsätta så och det ligger inte i ens egna händer att göra något åt det. 

Jag blev väldigt irriterad över en sak idag, eller kanske chokad. Jag satt och läste nöjesguiden (som förövrigt är en väldigt bra tidning även om den är väldigt så att säga "röd") Hur som helst jag citerar: "När jag var tonåring mådde vi så jävla dåligt varje dag. Vi skrev dikter, det skulle skäras i armar och kräkas upp allt man ätit. Very chic. Att må bra och vara glad fanns inte på kartan. Visst, ni mår fortfarande rätt kefft. Men ni verkar veta hur ni ska hantera det och viktigast: ni mår bättre och bättre. Pengar och prestige är inte "allt". Utan nu vill ni vara lyckliga. Hur fantastiskt som helst."

Vem är hon att säga något sånt? Vad vet hon om hur dagens ungdomar mår, hon själv är ju fan inte mer än 25. Det handlar om mindre än tio år sen hon själv var tonåring, menar hon på fullaste allvar att något skulle ha förändrats. ÅH. Ungdomarna har varit likadana under alla år. Det är alltid samma skit och det kommer aldrig förändras, kan hon inte bara fatta det? Hur fan ska vi veta hur man ska hantera det när ingen annan någonsin har vetat hur man ska hantera det? Och vadå pengar och prestige är inte allt? Klart det är! (i den här åldern). Ungdomar nu för tiden har otroliga krav på sig att prestera bra. Så är det bara. Less jag blir.


Nu är kungen död och hans drottning är fri. Kent♥