Sitter och lyssnar på zackarias, och känner mig väldigt träffad. Funderar över nyår och om det är överskattat ( vilket det självklart är, är väl som vilken jävla dag som helst) när jag kommit fram till det så tänker jag steget längre och inser att ordet överskattat inte existerar, att det bara är ett påhitt av misslyckade människor. Ja. En dum bortförklaring. Kanske den dummaste. Åh vad jag hatar det ordet, men ändå använder jag det ofta. Fast det tyder väl bara på att jag är en misslyckad människa. Men så är det väl, livet är överskattat.

Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt.

Jag skäms lite nu. Skäms över Thedor Jensen. Vad är detta? Theo och Titiyo i ett samarbete, som visserligen inte låter allt för dåligt. Men det går inte. Titiyo och Theodor Jensen lyssna på hur det låter. Hemskt. Jag blir lite ledsen. Allt han tidigare gjort går inte annat än att älska. Både alla band han tidigare spelat i och hans soloskiva har varit grymma. Och som sagt samarbetet med Titiyo är inte hemskt, keep company heter de förresten. Det är inte musiken som skär i öronen, det är bara "Theo och Titiyo" som låter så illa det kan.

Det gör ont att veta, men lika ont att undra

Jag tänker aldrig på dig, bara ikväll ♥

Nu ska jag skriva om något som länge legat och skavt på min hjärna. En tanke om en person och en vänskap och denna tanke blev så mycket starkare igår när jag upptäkte att vi inte längre hade något att prata om. När vårat samtal blev stelare än vad samtalet med en person man träffar för första gången brukar vara. Och trots det har vi varit vänner i över tre år. Är inte det märkligt?

Jag har flera minnen med dig, både bra och dåliga ska påpekas. Ett av de absolut första och bästa var när du sov hos mig för första gången och vi låg vakna hela natten och pratade om ALLT och då menar jag allt. Vi låg i min bäddsoffa och lyssnade på kent och sjöng med. Jag var redan då besatt av kent och jag kommer ihåg att du inte var lika överförtjust. Men vi låg ändå där, sjöng med, skrattade, pratade. Kommer du ihåg det? Jag minns det i alla fall som igår. Jag var så glad att vi öppnade oss för varandra och på något sätt kändes det redan då som om vi skulle bli riktigt bra kompisar. Det kan låta töntigt men jag var nästan lite stolt. Eller stolt är egentligen fel ord, men vet inte riktigt hur jag ska förklara.

Det senaste riktigt bra minnet jag har med dig är Malta. Jag kommer ihåg att jag innan hade oroat mig en del. Undrat om vi skulle vara vänner i tre veckor utan att tröttna på varann, och om vi skulle vara vänner hela vägen fram till sommaren och det var vi. Ska jag vara ärlig så försäkrade jag mig själv om att vi skulle vara det, men samtidigt kunde jag inte ignorera allt andra sa och undrade ibland om de hade rätt när de sa att det sldrig skulle bli av. Jag tror att även du haft den tanken. Men samtidigt så gjorde deras osäkerhet oss starkare tillsammans och mer säkra på att vi visst skulle fixa det.

Vi har också vääldigt många dåliga minnen men jag vill inte att det här inlägget ska peka ut våra brister. Men både du och jag vet redan det så jag struntar i att skriva ut dem här.

Det är sjukt hur jävla mycket jag gillade dig och jag gråter lite när jag skriver det här. Du har betytt så himla mycket för mig, under en tid även mest. Jag berättade allt för dig och du allt för mig. Även om vi inte kallade oss bästa vänner så tror jag att du under en tid var min bästa vän, i hemlighet. Vi kunde snacka i telefon i en evighet. Mer eller mindre varje kväll pratade vi i telefon, vi behövde inte ens ha något att prata om och ibland satt vi faktiskt bara tysta, men bara känslan av att du var där var det enda jag behövde.

Kommer du ihåg när du skrev det här på din blogg?

"Hjärtat, du kanske inte förstått det men du betyder sjukt jävla mycket för mig. Nu är jag lyckligare än på sjukt länge och det är tack vare dig, att kunna veta att du faktist finns där känns så himla skönt bara. För det vet jag att du skulle vara, du skulle finnas där helt enkelt! Du är helt enkelt äkta! Och även fast vi är olika, så är vi så jävla lika. Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska förstå, men jag vill bara att du ska veta att jag är sjukt jävla glad att jag har dig. Jag vill aldrig förlora dig, frugan."

Jag kommer ihåg att jag blev så glad och det värmde i hela kroppen när du skrev det här och när jag hittade det för några dagar sen så var jag tvungen att print-screena och spara det inlägget i datorn för att försäkra mig om att vår vänskap var ömsesidig och att det inte bara var jag som älskade dig.

Men ska Malta bli vårat sista minne tillsammans? Vi har knappt pratat sen dess och än mindre umgåtts, bara någon enstaka gång. Det är tragiskt för på något sätt känns det som om Malta förde oss närmre än någonsin och jag trodde ärligt inte att det skulle ta slut efter det.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här egentligen och jag vet inte ens om du läser min blogg, men jag vill bara inte tappa dig helt. Du vet hur mycket du betydde och fortfarande betyder för mig. Men jag vill inte höra av mig till dig hela tiden, för let's face it, det var alltid jag. Det var aldrig du som ringde mig och frågade om vi skulle hitta på något och det gjorde mig ledsen. Det fick mig att känna som om jag på något sätt tvingade dig till att vara med mig, och du vet att jag kände så för jag har sagt det till dig många gånger. Men du försäkrade mig om och om igen att så var inte fallet. Men som sagt så har ingen av oss hört av oss på riktigt länge så ska inte ge dig någon form av skuld till att vi inte längre är lika bra vänner. Det är bara det att det finns en tomhet efter dig.

Men oj van känsligt det blev, tårarna rinner jag måste sluta skriva nu. Jag vill bara att du ska veta att jag saknar det vi hade något enormt.