Nu ska jag skriva om något som länge legat och skavt på min hjärna. En tanke om en person och en vänskap och denna tanke blev så mycket starkare igår när jag upptäkte att vi inte längre hade något att prata om. När vårat samtal blev stelare än vad samtalet med en person man träffar för första gången brukar vara. Och trots det har vi varit vänner i över tre år. Är inte det märkligt?

Jag har flera minnen med dig, både bra och dåliga ska påpekas. Ett av de absolut första och bästa var när du sov hos mig för första gången och vi låg vakna hela natten och pratade om ALLT och då menar jag allt. Vi låg i min bäddsoffa och lyssnade på kent och sjöng med. Jag var redan då besatt av kent och jag kommer ihåg att du inte var lika överförtjust. Men vi låg ändå där, sjöng med, skrattade, pratade. Kommer du ihåg det? Jag minns det i alla fall som igår. Jag var så glad att vi öppnade oss för varandra och på något sätt kändes det redan då som om vi skulle bli riktigt bra kompisar. Det kan låta töntigt men jag var nästan lite stolt. Eller stolt är egentligen fel ord, men vet inte riktigt hur jag ska förklara.

Det senaste riktigt bra minnet jag har med dig är Malta. Jag kommer ihåg att jag innan hade oroat mig en del. Undrat om vi skulle vara vänner i tre veckor utan att tröttna på varann, och om vi skulle vara vänner hela vägen fram till sommaren och det var vi. Ska jag vara ärlig så försäkrade jag mig själv om att vi skulle vara det, men samtidigt kunde jag inte ignorera allt andra sa och undrade ibland om de hade rätt när de sa att det sldrig skulle bli av. Jag tror att även du haft den tanken. Men samtidigt så gjorde deras osäkerhet oss starkare tillsammans och mer säkra på att vi visst skulle fixa det.

Vi har också vääldigt många dåliga minnen men jag vill inte att det här inlägget ska peka ut våra brister. Men både du och jag vet redan det så jag struntar i att skriva ut dem här.

Det är sjukt hur jävla mycket jag gillade dig och jag gråter lite när jag skriver det här. Du har betytt så himla mycket för mig, under en tid även mest. Jag berättade allt för dig och du allt för mig. Även om vi inte kallade oss bästa vänner så tror jag att du under en tid var min bästa vän, i hemlighet. Vi kunde snacka i telefon i en evighet. Mer eller mindre varje kväll pratade vi i telefon, vi behövde inte ens ha något att prata om och ibland satt vi faktiskt bara tysta, men bara känslan av att du var där var det enda jag behövde.

Kommer du ihåg när du skrev det här på din blogg?

"Hjärtat, du kanske inte förstått det men du betyder sjukt jävla mycket för mig. Nu är jag lyckligare än på sjukt länge och det är tack vare dig, att kunna veta att du faktist finns där känns så himla skönt bara. För det vet jag att du skulle vara, du skulle finnas där helt enkelt! Du är helt enkelt äkta! Och även fast vi är olika, så är vi så jävla lika. Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska förstå, men jag vill bara att du ska veta att jag är sjukt jävla glad att jag har dig. Jag vill aldrig förlora dig, frugan."

Jag kommer ihåg att jag blev så glad och det värmde i hela kroppen när du skrev det här och när jag hittade det för några dagar sen så var jag tvungen att print-screena och spara det inlägget i datorn för att försäkra mig om att vår vänskap var ömsesidig och att det inte bara var jag som älskade dig.

Men ska Malta bli vårat sista minne tillsammans? Vi har knappt pratat sen dess och än mindre umgåtts, bara någon enstaka gång. Det är tragiskt för på något sätt känns det som om Malta förde oss närmre än någonsin och jag trodde ärligt inte att det skulle ta slut efter det.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här egentligen och jag vet inte ens om du läser min blogg, men jag vill bara inte tappa dig helt. Du vet hur mycket du betydde och fortfarande betyder för mig. Men jag vill inte höra av mig till dig hela tiden, för let's face it, det var alltid jag. Det var aldrig du som ringde mig och frågade om vi skulle hitta på något och det gjorde mig ledsen. Det fick mig att känna som om jag på något sätt tvingade dig till att vara med mig, och du vet att jag kände så för jag har sagt det till dig många gånger. Men du försäkrade mig om och om igen att så var inte fallet. Men som sagt så har ingen av oss hört av oss på riktigt länge så ska inte ge dig någon form av skuld till att vi inte längre är lika bra vänner. Det är bara det att det finns en tomhet efter dig.

Men oj van känsligt det blev, tårarna rinner jag måste sluta skriva nu. Jag vill bara att du ska veta att jag saknar det vi hade något enormt.

Herre vilken vacker dag. Helt underbar. Jag ska börja med att säga att jag har inte ätit så god mat som jag åt till middag ikväll på riktigt riktigt länge. Helt stört. Hur som, sen var jag på Bo kaspers orkester och herre vad bra de var!! Går inte att föreställa sig, så annorlunda från allat annat på sista tiden. Ett avbrott ur verkligenheten, en störd känsla. En vacker känsla som gärna får stanna. Grymma var de i alla fall. Men inte lika bra som Henrik såklart.. Men å andra sidan vem kan vara det?

 
Mer eller mindre varje dag sen Håkan spelade på hovet i stockholm och i Göteborg så har det varit en insändare i metro  där någon inkompetent människa säger att Håkan är hemsk att han inte kan sjunga att han är dålig att det inte är några som gillar honom osv. Snälla kan ni svara på varför hans lp såldes beggad för 2515 kr i veckan? Snälla.

UPDATE: Biljetter bokade till den 10/2 i Linköping

Jag känner mig smutsig, äcklas lite över mig själv. Vill duscha tills jag är ren igen. Tvätta av mig all skam från min kropp. Vrida ut och in på mig själv och dra ut det som finns där. Dra ut allt det dåliga och låta det bra vara kvar. Jag känner mig som en dålig människa och önskar lite att jag var någon annan. Känner mig nästan redan som någon annan, som någon patetisk människa utan hjärta och känslor. Någon som kan göra allt i sin makt för att förödmjuka någon som en gång stått en nära. Kanske närmst. Känns som om jag sjunkit till botten, lägre än jag någonsin varit, även om jag hade mina stunder förut. Det är en ångest som sakta sprids genom hela min kropp och stannar vid hjärtat, och sakta färgar det svart. En ångest som tar över alla andra känslor just nu. Det är inte jag. Det är någon annan. Det måste det vara. Förlåt.

Du är den falskaste människa jag känner. Det värsta är att jag inte är förvånad. Patetiskt. Så här känner jag typ just nu 
 

But it hurts to sing this song
and in my heart I know I'm doing wrong

Kent ♥

Du vet så kär som man är när man är hög
Så där så allting är på liv och död
Ja det är så det är när jag drömmer
Och att ha någon som ordnar upp ditt liv
Du kan va spegel och jag kan vara fin
Det är så det är när jag drömmer

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Nu är den där igen, känslan av att känna sig misslyckad. Känslan när man känner att man bara vill dö. Kanske är det egoistiskt, kanske är det själviskt. Men känslan är värre än allt annat. När man inte känner sig nöjd med något, ångest över skolan, ångest över att man inte presterar tillräkligt, känslan när man för en gång skull är nöjd med något men två sekunder senare kommer någon och klampar ner en med något ännu bättre. Känslan när man känner sig ful och äcklig och bara drömmer om att se ut som någon annan. Känslan av att man aldrig kommer lyckas med något, att man ständigt gör fel. Den hemska tanken på att livet kommer fortsätta så och det ligger inte i ens egna händer att göra något åt det. 

Jag blev väldigt irriterad över en sak idag, eller kanske chokad. Jag satt och läste nöjesguiden (som förövrigt är en väldigt bra tidning även om den är väldigt så att säga "röd") Hur som helst jag citerar: "När jag var tonåring mådde vi så jävla dåligt varje dag. Vi skrev dikter, det skulle skäras i armar och kräkas upp allt man ätit. Very chic. Att må bra och vara glad fanns inte på kartan. Visst, ni mår fortfarande rätt kefft. Men ni verkar veta hur ni ska hantera det och viktigast: ni mår bättre och bättre. Pengar och prestige är inte "allt". Utan nu vill ni vara lyckliga. Hur fantastiskt som helst."

Vem är hon att säga något sånt? Vad vet hon om hur dagens ungdomar mår, hon själv är ju fan inte mer än 25. Det handlar om mindre än tio år sen hon själv var tonåring, menar hon på fullaste allvar att något skulle ha förändrats. ÅH. Ungdomarna har varit likadana under alla år. Det är alltid samma skit och det kommer aldrig förändras, kan hon inte bara fatta det? Hur fan ska vi veta hur man ska hantera det när ingen annan någonsin har vetat hur man ska hantera det? Och vadå pengar och prestige är inte allt? Klart det är! (i den här åldern). Ungdomar nu för tiden har otroliga krav på sig att prestera bra. Så är det bara. Less jag blir.


Nu är kungen död och hans drottning är fri. Kent♥

Ligger under täcket i min säng och gråter en skvätt över att jag inte kommer få se Håkan Hellström på lördag. Fast jag antar att tårarna kommer bli fler på lördag åh usch jag vill inte ens tänka på det. Ska snart rulla över till Yasmine i alla fall, tummen upp på den!

Florence Valentin i somras, vad bra det var då

Har försökt skriva ett vettigt inlägg men jag är slut, tom på ord.

Oh, I didn't mean for this to go as far as it did
And I didn't mean to get so close and share what we did
And I didn't mean to fall in love, but I did
And you didn't mean to love me back
but I know you did

Puss